Allmänt
Skivor i olika tekniker
1857 Fonoautograf
1877 Fonograf
1886 Grafofon (vaxöverdragna papprullar)
1887 Grammofon (Emil Berliner)
1898 Telegrafon (trådspelare)
1903 Grammofonskivor med inspelningar på båda sidor
1925 Elektriska grammofoner
1931 LP-skivan med 33 1/3 varvs hastighet demonstreras
1948 LP i vinyl börjar säljas i Sverige
1949 Singeln lanseras i USA
1952 EP-skivan introduceras av Columbia
1953 Den första svenska EP-skivan
1963 Kassettband ”MusiCassette” från holländska Philips demonstreras
1977 De första digitalt inspelade skivorna
1979 CD ”Compact Disc” – från holländska Philips
1987 DAT-bandspelare (Digital Audio Tape)
1994 MD (MiniDisc) från Sony
1995 Winplay3, första mp3-spelaren för datorer lanseras
Läs mer på Tekniska museets hemsida: http://www.tekniskamuseet.se/1/310.html
Skivarkiv
Kungliga Biblioteket – Svensk mediedatabas (SMBD) – https://smdb.kb.se/
Hemsidor om skivor
The Musical Box, Olle Assarssons blogg om skivor, inkl recensioner av lokala skivor och
demos – http://ollesmusik.blogspot.se/ (bl a recensioner av lokala skivor och demos)
Litteratur om skivor
Aulin, Leif & von Tell, Pontus. 2018. British Beat in Sweden. The Original Vinyls 1957-1969.
The EP book/Swedish rock & pop 1954-69.
Hamlyn, Nick. Price guide for record collectors 3.
Topplistan/Swedish singles & albums 1975-93.
Vinylskivan gör comeback – mataffären!
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/vinylen-gor-comeback-i-mataffaren
Länets store skivsamlare – Lars-Göran Frisk (1943-1999) Vetlanda
Litteratur:
ICA-kuriren nr 35/1985 ” -Lyssna och njut, säger Lars-Göran. Ny radioserie med bara stenkakor”.
Lite om den platta ljudskivans historia
När den franske bokförsäljaren och uppfinnaren Édouard-Léon Scott de Martinville år 1857 fick patent på sin Le Phonoautographe var det en cylinder som han försökte fästa ljudet på. Han lyckades ganska väl och en av hans inspelningar, från april 1860, finns bevarad – en ca 10 sekunder lång sekvens av sången ”Au Clair de la Lune” (”I det klara månsken”). Även när Thomas Alva Edison fick patent på sin fonograf 1877, så var det en rund cylinder med tennöverdrag som upptog och återgav ljudet. 1885 presenterade C Bell och C Tainter en liknande ljudapparat, en grafofon med vaxcylindrar.
Men det var den tyskfödde amerikanen Emile Berliner som år 1887 konstruerade ”grammofonen” och grammofonskivan som vi känner den – en platt, cirkelrund skiva. Inspelningarna kunde nu också massproduceras från en matris av zink. Berliner startade The The United States Gramophone Company 1894, som sedan fick flera dotterbolag, bl a i England och i Tyskland. I Sverige fick skivan namn efter tyskans ”platte”. Plattorna gjordes av hårt, vulkaniserat gummi, men omkring 1895 gick man över till s k shellack – ett slags hartsblandning. Skivorna kallades här i Sverige för ”stenkakor”.
Till en början av skivorna ensidiga, men 1904 fick Edisons medarbetare Ademor Petit patent på den dubbelsidiga grammofonskivan. I Sverige var Numa Petersons i Stockholm tidiga med att saluföra den dubbelsidiga plattan – ”På hvarje skifva 2 olika stycken”. Petits patent ogiltigförklarades dock 1923 och därefter blev det fritt fram för alla att göra tvåsidiga skivor. Vid det laget hade också grammofonskivans hastighet standardiserats till 78 varv per minut (rotation per minute – rpm). Varför hastigheten blev just 78 varv är inte helt klarlagt, och fram till i slutet av 1910-talet fanns det skivmärken som hade både 80 och 90, och även 100 varv per minut.
I skivspelarens barndom var den karaktäristiska trattgrammofonen vanligast. Det välkända märket His Master´s Voice (eg. The Gramophone Company), med sin etikett med en hund vid en trattgrammofon, har nästan blivit sinnebilden för den tidens musikapparater. Och inspelningarna skedde vanligen också via en tratt – man spelare, sjöng eller talade in i en tratt för direktprägling på en masterskiva, som sedan kunde massproduceras. Fram till 1920-talet var inspelningarna helt akustiska, men sedan började man att använda särskilda elektriska mikrofoner för upptagning av ljudvågorna. Vid det laget hade man också lyckats utveckla en vevgrammofon med membran/högtalare i tonarmen (pickupen). Dessa skivspelare fanns i många olika utföranden, både för offentliga rum och hemmet. Grammofonen blev nu en åtråvärd statuspryl, och eftersom den fanns i olika prisklasser så kunde den ändå bli ”var mans egendom”. Under mellankrigstiden började man också att tillverka särskilda resegrammofoner, även om det redan på trattgrammofonens tid var vanligt att man tog den med sig ut i naturen. Med resegrammofonen blev det ännu lättare att ta med sig musiken vart man ville.
Jukeboxar, grammofonautomater med myntinkast för kommersiellt bruk, kan räkna sin äldsta historia tillbaka till åtminstone 1889, då den första kända demonstrationen av en sådan apparat hölls i San Francisco av Louis Glass från Pacific Phonograph Company. De äldsta jukeboxarna från klassiska tillverkare som Wurlitzer och Rock-Ola är dock från 1933 respektive 1935. En verklig pionjär är även Justus P Sjöberg från Göteborg, som år 1907 startade en firma Seeburg, för självspelande pianon m m. Redan 1928 satte Sjöberg igång tillverkning av jukeboxar! Det stora genombrottet för jukeboxen kom emellertid först på 1940-talet.
Den första grammofoninspelningen på svenska gjordes 1899. Operasångaren Oscar Bergström sjöng ”Till Österland vill jag fara”, och skivmärket var The Gramophone Company. Bland skivmärkena den första tiden märks t ex Zonophone, Odeon, Columbia, Victor, och förstås The Gramophone Company och deras dotterbolag His Master´s Voice.
Redan i början av 1910-talet kunde man köpa skivor på postorder, i Sverige bl a från Åhlén & Holm. Under depressionen i början av 1930-talet lanserades flera nya etiketter – bl a vissa billighetsskivor i olika plastmaterial och plastade pappskivor. Det var också ett sätt att bredda marknaden och i Sverige fanns t ex ”Veckans skiva” (utg. Wennergrens AB, för Durion Records Ltd., London-Zürich), som kostade 1 krona och 50 öre, och ”Star” – ”Den böjliga grammofonskivan” (import av Kooperativa Förbundets musikförlag). Vid denna tid försågs skivorna ibland också med bildomslag.
Trots de många skivetiketterna var branschen egentligen uppdelad på endast två stora koncerner, engelska E.M.I. (Electric Music Industries) och tyska Deutsche Gramophone. Det var därför modigt av affärsmannen och generalkonsuln Erik Ljunggren att 1932 starta det första helsvenska skivbolaget Sonora. Bolaget knöt till sig kända svenska artister som Ernst Rolf, Sven-Olof Sandberg, Evert Taube, Carl Jularbo m fl. Det nya skivbolaget lanserade sig med anspelningar på svenska intressen: ”Gynna svensk industri”, ”Giv arbete åt svenska arbetare” etc. Många av de utländska skivbolagen i Sverige satsade nu på att göra svenska inspelningar och nya bolag startades. Flera av de svenska varuhuskedjorna hade också egna etiketter, som t ex Turitzkoncernen/EPA och Resia. I slutet av 1930-talet var Sonora ändå det ledande skivmärket i Sverige, och det fick många efterföljare, bl a Da Capo (1937), Cupol (1947), Metronome och Gazell (båda 1949), Karusell och Roulette (båda 1952). Sammanlagt ska det ha funnits över 100 svenska skivbolag som gav ut 78-varvare.
Även för privatpersoner fanns det möjlighet att tala eller sjunga in melodier på skiva. Bolag som sysslade med sådana inspelningar var bl a Sydsvenska Dagbladet Snällposten och Svenska Radioaktiebolaget Radiolas etikett ”Din Egen Röst” och Bröderna Afténs ”B.R.A. Record”, etablerat 1934, med filial på nöjesfältet Gröna Lund i Stockholm.
1950-talet var ett viktigt årtionde för musiken, för schlager, jazz och rock´n´roll. Efterkrigstidens välstånd hade gett möjlighet för många att köpa egen grammofon och skivförsäljningen slog nya rekord. Men det fanns ett stort problem med 78-varvaren – den var hård, men samtidigt skör, och den kunde lätt spricka vid en stöt eller gå helt sönder om den tappades i golvet. Redan på 1930-talet hade man börjat tillverka skivor i olika plastmaterial, och efter Andra världskrigets slut fick skivindustrin tillgång till bättre material, och man övergick då ganska snabbt till att tillverka skivor av den mjukare och mer hållbara vinylplatsen. Samtidigt lanserades nya skivformat med andra hastigheter. Först kom LP-skivan 1948, en 12 tum stor ”Long Playing Disc”, med hastigheten 33 1/3 varv per minut (rpm). Året efter kom EP-skivan – ”Extended Play”, och även singelskivan, båda 7 tum och med hastigheten 45 varv per minut. Singeln hade liksom de flesta 78-varvare endast en låt på varje sida, medan EP:n oftast hade fyra låtar. LP:n som hade betydligt längre speltid, kunde rymma ännu fler.
Det var förmodligen först i och med att dessa nya, moderna skivor kom ut på marknaden, som 78-varvsskivorna fick epitetet ”stenkakor”, anspelandes på stenåldern. I Sverige spelade det stora märket His Master´s Voice in sin sista stenkaka 1957, Sonora 1958, och inom något år hade i stort sett all tillverkning av 78-varvare upphört.
Vinylskivan efterträddes under 1980-talet av den s k CD-skivan – Compact Disc. Den lanserades i början av årtiondet och 1988 gick CD-skivan om vinylskivan i försäljningssiffror. Varken vinylskivan eller CD-skivan har emellertid försvunnit – LP:n har till och med fått en revival under 2000-talet! Men under 2010-talet har digitala nedladdningar dominerat musikbranschen.
rpm R.I.P.
Lars Östvall
Om du smugit sig in några fel i texten, så hör gärna av dig!
lars.ostvall@gmail.com
Mer om grammofonskivor på Kungliga Bibliotekets hemsida: 78-varvsepoken