I början av januari 1965 bestämde sig några tonåriga pojkar i Huskvarna för att starta en ”spisarklubb”. De tyckte att det saknades ett ställe där ungdomar i deras egen ålder kunde vara tillsammans och lyssna på musik. I Jönköping fanns Rigoletto, men ”hade vi gått dit skulle vi fått stryk, för vi hade ju långt hår”, berättar Hans-Christer Klaesson. Han och hans kompisar var så kallade mods och gillade popmusik.
Initiativtagare och drivkrafter i den blivande klubben var de båda vännerna Sten-Åke ”Stenis” Nilsson och Roland ”Svante” Svensson. Sten-Åke var själv musiker och hade varit med i ett par lokala band. Han kände många som spelade, så han skulle hålla i bokningarna och kontakten med orkestrarna. Roland skulle sköta det administrativa och ekonomiska. I kärntruppen ingick i olika perioder deras kompisar Per Sjöberg, Svante Karlsson, Lars-Gunnar Arvidsson, nämnde Hans-Christer Klaesson m fl. Det behövdes många som kunde hjälpa till med det praktiska arbetet att sätta upp affischer, sitta i kassan och sälja biljetter, stå i garderoben, städa etc.
För att få ihop till lite startkapital för klubben anordnade pojkarna lotterier med skivor som vinster. I slutet av månaden var de redo att sätta igång klubbverksamheten. Det var tydligen många som gillade idén, för snabbt hade klubben fått 250 medlemmar! Pojkarna tryckte upp medlemskort för sin klubb, som fick namnet ”Beat City”. Medlemskort kunde sedan köpas på bland annat i Musikhallen i Jönköping.
Premiären
Till premiären onsdagen den 27 januari 1965 hade klubben hyrt nöjeslokalen Parketten i Huskvarna Folkets Park. Ett popband från Falköping var bokat och det kom omkring 200 ungdomar. Smålands Folkblads reporter var där och skrev:
”Det var en ovanligt ung publik som på onsdagskvällen samlades i Huskvarna Folkets park. Det var premiär för Beat City med killar klädda i skjortor med spetskrås, grabbar med långt hår, i en del fall med orginella mössor och i undantagsfall med vitt läppstift på sin lilla mun. Så var det flickor företrädesvis i jeans och en av pappas uttjänta skjortor med Beatles på ryggen. Nu skall ni inte vara förskräckta, ni föräldrar som har barn med i denna klubb. Det är fåtalet som här räknas upp. De flesta pojkarna nöjde sig med lite vildvuxet hår och de flesta flickorna var prydliga.” (SmF 28/1 1965 ”Så har Beat City haft sin premiär”.)
Ett lyckokast!
De fortsatte sedan att hyra lokal i Huskvarna Folkets park för sina evenemang, varje onsdag nästan hela våren. I folkparkens ekonomiska dagböcker ser man att klubben betalade 150 kronor per tillfälle. Två vakter var de tvungna att ha också, för 60 kronor vardera. Vanligen var det lokala popgrupper som Dions, Robin & The Hoods och Rocking Chairs som spelade på Beat City, men till avslutningen för säsongen hade klubben bokat ett band från Stockholm. Bandet var Hep Stars med sångaren Svenne Hedlund och organisten Benny Andersson (senare världskänd i ABBA). De hade spelat in några singelskivor och lagom till konserten på Beat City hade tre av deras låtar klättrat upp på Tio i topp-listan! Plötsligt var de nu Sveriges mest omtalade popgrupp – ett lyckokast för klubben i Huskvarna! Roland Svensson berättar:
”Dagen innan hade vi kört runt på stan med högtalarbil och gjort reklam för evenemanget. Per Sjöberg, som arbetade på Karlssons radio och TV-affär i Huskvarna, hade lånat högtalare som vi monterade på biltaket och kopplat in mikrofon och bandspelare inne i bilen. Så åkte vi runt på stan och varvade information om tid och plats för Hep Stars-besöket med några takter från hitlåten för dagen – Cadillac! Vi hade polistillstånd för detta i Huskvarna, men efter ett tag tyckte vi att vi borde göra en utflykt också till Jönköping. Så vi körde Östra Storgatan fram med ordentlig ljudnivå – mycket folk var ute på stan eftersom en cirkus just anlänt. Vi blev givetvis stoppade av polisen och hemskickade till Huskvarna igen – men vi slapp böter och hann säkert värva några nya medlemmar till Beat City.”
Beat City fick betala 1500 kronor för Hep Stars, men inkomsterna blev också stora. Reklamen och gruppens listplaceringar gjorde verkan – det kom 500 personer för att se dem! Bandet var visserligen försenat, så publiken fick vänta, men det blev ändå succé. Jönköpings-Postens reporter skrev: ”Åtskilliga begeistrade flickor försökte slänga sig upp på scenen under framträdandet, men dessa föstes lugnt ner av klubbfunktionärerna. Sten Nilsson, bas för Beat City, var helt nöjd med kvällen.” (JP 29/4 1965)
Flytten till Reginabiografen
Klubbens första säsong hade varit över förväntan, och avslutningskonserten en fullständig succé. Men ungdomarna var inte alldeles nöjda med lokalen som de hyrde i Folkets park. Till höstsäsongen 1965 ansökte de ändå om att få hyra Storparketten för sina tillställningar – varje onsdag hela hösten/vintern. Men styrelsen för folkparken avslog detta eftersom de inte var nöjda med klubben ”Bith Sity”, som det skrevs i protokollet den 9 augusti 1965:
”Då dessa danskvällar under förra vintern inte var tillfredsställande beslöts att avslå uthyrning till denna klubb. Men att parken under trivsamma former i egen regi svarar för skolskutten en gång i månaden.”
Styrelsen för Folkets park verkar alltså ha tyckt att det var bättre att ha egna poparrangemang. Beat City-ungdomarna hade ju med sina framgångar visat att det fanns en marknad för popkonserter. Sommaren 1965 hade folkparken engagerat göteborgsbandet Tages (9 juni). Men erbjudandet de fått att ha en gala med Rolling Stones den 24 juni eller 5 juli avslogs emellertid. Året därpå blev den stora popsatsningen engelska Hollies, som spelade i Folkets park den 5 juni 1966.
Det Beat City egentligen ville ha var en lokal som klubben kunde sätta lite mer egen prägel på, berättar Roland, en lokal med mer klubbkänsla. Han och Sten-Åke bad därför att istället få hyra den stora samlingssalen i Huskvarna Folkets hus, som tidigare hyst biograf Regina. I Folkets hus hade ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) sin kursverksamhet, och A-salen användes av flera intressenter. Bland annat var det replokal för Bendt Enghardts orkester, där Agnetha Fältskog var sångerska. Men popklubben skulle nog också få plats. Så ungdomarna började göra i ordning lokalen för konserter och dans. De monterade bort biografstolarna och en del av dessa snedställdes istället utmed väggarna. Nu var det visserligen inte så många som dansade, berättar Göran Lantz, utan man stod oftast i klungor och lyssnade på musiken. Scenen var från början öppen med kulisser på teatervis. I fonden på scenen fanns ett stort konstverk med musikinstrument och vid sidorna satte man upp skärmar med texten Beat City.
Kerstin Ericson var 13 år när hon första gången gick på Beat City. Hon minns att det alldeles innanför entrén fanns en kiosk och en garderob till höger. Klubben fick även disponera två loger i källaren, under scenen. Från baksidan fanns också en ingång, så att banden kunde lasta in instrumenten på scenen och gå direkt ned i logerna. Flera av de gästande orkestrarna kom i stora amerikanska bilar som Chevrolet Apache, ambulansmodellen, minns Christer Olsson. Tack vare den stärkta ekonomin kunde klubben nu boka de allra kändaste svenska popgrupperna. Vid säsongspremiären onsdagen den 8 september 1965 spelade Beachers från Göteborg, sedan följde skånska Namelosers och engelsk-värmländska Phantoms med sångaren/gitarristen Ken Levy, Girls Boys, Sleepstones, Jackpots från Göteborg, Annaabee-Nox, Lay Abouts, Hi-Balls, Lenne & Lee Kings, Fools, Ola & Janglers, Beathovens från Motala med flera.
De kändare grupperna från Jönköping var också på klubben och spelade: Caretakers var där i september, och även Hoods uppträdde på klubben. Gitarristen i Hoods, Jan-Åke Sundbring, säger: Jag kommer ihåg det som igår när vi spelade där. Det var massor av folk, många mods i gröna dufflar och långa halsdukar. I lokalen hade de tagit bort alla biografstolarna. Och scenen var gigantisk jämfört med vad vi var vana vid. Vår utrustning såg väldigt liten ut, där den stod längst in i ena hörnet.
Den hösten spelade även engelska Retreads på klubben och då stod medlemmarna i Hoods i publiken. Jan-Åke Sundbring berättar att det var då de första gången träffade trumslagaren John Watson, som de några månader senare värvade till gruppen. Även Retreads sångare/organist Mike Wallace stannade i Jönköping. Han lämnade bandet och blev istället med i Caretakers, som han träffat tidigare, då de båda grupperna turnerade i Tyskland.
Även denna säsong var det framför allt onsdagar som klubben hade sina arrangemang, men då och då blev det istället en fredag eller lördag. Varje vecka kom nya band till Beat City och det behövdes ständigt folk som kunde hjälpa till med lite av varje. Lars-Gunnar Arvidsson berättar att han ofta fick springa över till Miltons konditori och köpa wienerbröd till banden, hämta dricka i Bertils kiosk m m. Åke Jacobsson kommer ihåg att Beachers bodde på Industrihotellet vid sitt besök. På natten efter spelningen kunde popgruppen inte få någon mat på hotellet. Men Åke bodde på Västerliden alldeles intill, så han sprang hem och gjorde mackor till bandet. För flickorna som hjälpte till i kassan var det extra roligt när de fick träffa killarna i popbanden. Lena Palmqvist, som då var 16 år, minns särskilt OLa & Janglers. Hon och hennes väninnor tyckte Ola Håkansson var alldeles särskilt söt. En av flickorna, Annika af Geijerstam, var extra framåt och intervjuade flera av banden och skrev för både Jönköpings-Posten och Smålands Folkblad.
Konkurrentklubben Whisky á Goo-Goo
Sten-Åke Nilsson, som varit en drivande kraft alltsedan starten, började under hösten dra sig ur klubben. Från och med november tog Roland över även bokningarna. Vid denna tid dök det upp en konkurrerande musikklubb som började hyra samma lokal. Det var killarna i jönköpingsgruppen Caretakers och deras vänner som ville ha en liknande popklubb för lite äldre ungdomar. Den nya klubben Whisky á Goo-Goo var för ungdomar över 18 år. Namnet tog klubben efter den berömda nattklubben Whisky a Go Go i Hollywood. Drivkraften bakom klubben i Huskvarna var i första hand Claes Lindquist, gitarrist i Caretakers, och hans flickvän Margareta Järvhammar. Till en början fanns en viss rivalitet mellan de båda klubbarna, men till slut kunde de samsas i samma lokaler.
Beat City våren 1966
Våren 1966 gästades klubben av bland annat Original Sounds från Stockholm, Ola & Janglers, Namelosers, Steelmen, Panthers och Hounds. Vissa band återkom flera gånger och när Sleepstones var tillbaka på Beat City så skrev de i klubbens gästbok: ”Hur många gånger ska vi egentligen skriva i den här boken va!”. Alla band verkar ha tyckt det var väldigt roligt att skriva och rita i boken! Popkillarna var förstås väldigt populära bland huskvarnatjejerna, vilket Mats Werning kommer ihåg med lite blandade känslor:
”På Beat City var det många andra artister och grupper. Jag minns särskilt Hounds som hade en stor hit med Lion Sleeps Tonight. Jag var där med min dåvarande tjej och hon var mer intresserad av Janne Önnerud, som var sångare i bandet, än mig.”
Men det var Mats som vann i längden, för han och hans flickvän höll sedan ihop i flera år.
Höstsäsongen 1966
Beat City fortsatte att hyra den gamla Reginabiografen. I räkenskaperna för Folkets hus finns noteringar om inbetalda hyror av Roland Svensson som då verkar ha fått betala 750 kronor i månaden. Till terminstarten hösten 1966 ville man ge lokalen ännu mer klubbatmosfär. De målade, satte upp färgade lampor, hängde upp fisknät och glaskulor i lokalen. Roland berättar igen:
”Efter klagomål från grannarna över ljudnivån byggdes scenen efter ett tag in. Istället för en öppen scen med kulisser blev det nu två dörrar som ledde in på den inbyggda scenen. Det var nu som det rosa pappret tillkom. Vi beställde också stora bokstäver utskurna i frigolit som sattes upp på scenen: BEAT CITY.”
För ungdomarna i Huskvarna och Jönköping fortsatte klubben att vara ett välbesökt inneställe. För vissa var den gamla biografens läktare en attraktiv plats. I några annonser anges särskilt att ”läktaren är öppen”. En tonårig huskvarnaflicka skrev så här i sin dagbok:
”Söndag 25/9 -66. Igår var jag och några kompisar på ´Beat City´. Jag älskar den klubben och det är massvis med gulliga och långhåriga mods-killar där. Bl a L. Jag var där förra lördagen. Det kostade fem kr i inträde och medlemskortet 5 kr. Igår var Beachers och Nursery Rhymes där och spelade. Förra gången var Hounds och någon engelsk folksångare där. Det är kul där för man träffar så många killar där.”
Den engelske folksångaren som spelade 17 september var Steve Croall från London, som då hade flyttat till Nässjö.
Både svenska och brittiska popband
Lördagen den 1 oktober 1966 spelade Sleepstones på Beat City. För pausmusiken stod det lokala bandet Chairs. Sedan följde Hi-Jacks och McAber 8 oktober. I gästboken skrev Hi-Jacks ”Fullt va´ de, Warmt va´ de, Toppen va´ de”. Lördagen den 15 oktober spelade Mascots ”Sveriges absolut bästa popgrupp” och Steampacket II. Men lördagen den 22 oktober hade man fått ett utländskt toppband till klubben – irländska Them. Sångaren Van Morrison hade visserligen slutat sedan några månader, men gruppen var ändå ett riktigt dragplåster. De spelade bland annat sin stora hit ”Here comes the Night”. Förband var S:t Michael Sect. Entréavgiften var 6 kronor. Gaget för Them var 1900 kronor.
De följande lördagarna spelade svenska topporkestrar som Science Poption och Maniacs, Namelosers och Hoods. Den 12 november var det åter dags för en utländskt gästorkester – engelska Zombies. Inför denna konsert tryckte man upp en stor affisch. Sedan åkte de runt i länet och gjorde reklam. Till konserten kom närmare 700 ungdomar!
”I lördags var jag på Beat City. Inträdet var 10 kr. Det engelska bandet Zombies spelade plus Fabulous Four och Phanters som var svenska. Vi (L, M och jag) stod precis framför Phanters när dom stod och tittade på Fabulous Four. Vi vågade inte be om deras autografer. L hade lånat ett medlemskort utav I i min klass. Nästa gång kommer engelska Deejays.” (Dagbok av huskvarnaflicka.)
DeeJays och M.T.C. Group spelade på Beat City lördagen den 19 november och även lördagen därpå var det engelskt besök. De engelska grupperna var populära och många av ungdomarna i Beat City lusläste tidningar som New Musical Express och diskuterade de olika banden. Den 26 november gästades klubben av Bluesology. I annonseringen angavs att de var husband på den kända popklubben Marquee i London. I bandet ingick bland andra sångaren Long John Baldry och organisten Reginald Dwight, senare känd som Elton John. Tyvärr skrev inte alla bandmedlemmarna i Beat Citys gästbok, och autograferna är svårtydda, så det är svårt att veta vilka som verkligen var med vid huskvarnabesöket. Bluesology skulle enligt kontrakt ha 500 kronor i gage, men fick bara 400 kronor. Västeråsgruppen Bates, som spelade vid samma tillfälle, fick 600 kronor enligt Roland Svenssons välskötta kassabok. Även denna gång var publiktillströmningen god – det kom 378 personer. En av dem var vår huskvarnaflicka, som efteråt skrev i sin dagbok: ”På lördag kommer kanske ´Small Faces´ till Beat City. Då skall jag gå.” Small Faces kom emellertid aldrig. Istället spelade Sleepstones ännu en gång, lördagen den 3 december. Den 17 december var det avslutning för året med Friends och göteborgsgruppen Shakers med sångaren Tommy Rander.
Vår med problem
Vårsäsongen 1967 inleddes den 7 januari med Slamcreepers. De hade då blivit kända som segrare i Sveriges Radios popbandstävling. När Gonks och Jinx spelade veckan därpå förlades evenemanget av någon anledning till Folkets park. Sedan gästade Steampacket ”succéorkestern från Hylands hörna”, som det stod i Smålands Folkblads annons, och B.O.M. från Stockholm. Lördagen den 28 januari spelade gruppen Sooner or Later, som turnerat i både England, Spanien och Tyskland. När ”popflickorna” Nursery Rhymes och skånska Troublemakers spelade på Beat City den 4 februari var det 400 personer i publiken. Därefter kom Lea Riders Group och Tages. I klubbens gästbok skrev Tommy Blom & co bland annat: ”Kallt va de i omklädningsrummet då vi anlände kl 22.00 men vi eldade och så blev det varmare!”
I februari 1967 fick klubben problem. Det var det engelska bandet Red Squares, boende i Danmark, som var bokade till lördagen den 18 februari. Men samma dag fick Roland Svensson ett telegram från Gert Lengstrand, som företrädde gruppen, om att de inte fått arbetstillstånd. Publiken fick istället se Vocations denna kväll. För dansmusiken svarade String Tones från Karlskoga. Red Squares lovade att komma veckan efter, men även nu blev det trubbel. Den här gången kom bandet, men först vid halv ett på natten när klubben redan hade stängt. Red Squares hade spelat i Motala tidigare samma kväll och anledningen till förseningen ska ha varit att de haft dåliga strålkastare på turnébilen. Roland fick skriva brev och förhandla för att få ersättning för det uteblivna uppträdandet. De 530 personerna i publiken var förstås också besvikna, men de fick i alla fall höra norska orkestern Wizards spela. I slutet av februari var det även meningen att John Mayall´s Bluesbreakers skulle spela i Huskvarna, men bandet bröt kontraktet. De spelade i Avesta den 22:a, men lämnade sedan Sverige.
I mars spelade Ztucas från Göteborg och Lee Kings, sedan Shanes, Shakers och Kalama Zoo – tre band samma kväll! Den 18 mars annonserades sedan som sista gången för Beat City. Roland och de andra hade bestämt sig för att lägga ned klubben. I sin dagbok skrev då huskvarnaflickan:
”Lördagen den 18/3 var Beat City sista gången. Då spelade Hounds och Ambers Dreams och Tumble Downs. Det var jättesynd att det var sista gången tycker jag och dom flesta med mig. Beat City var mycket mysigare och inte så stort och stelt som Rigoletto. Men det är klart att det var ju inte tråkigt på Rigoletto heller för den delen. Där var jättemycket folk och inträdet var 8 kronor. M vill inte åka in dit mer men det vill jag.”
Efter nedläggningsbeslutet arrangerades ändå en sista konsert, med den engelska gruppen Moody Blues. Denna gick av stapeln lördagen den 15 april i Folkets hus. Supportband var M. T. Else. Dessutom underhöll discjockeyn Earl Richmond från Radio London.
Moody Blues hade blivit världskända redan 1964 med sin hit ”Go now”. Låten börjar med piano och arrangörerna i Huskvarna hade vissa svårigheter att hitta ett piano. Det fanns ett i den före detta biograflokalen, men det var väldigt ostämt och gick inte att stämma. Till slut var detta piano det enda som gick att uppbringa. Det engelska bandet var förstås mycket missnöjda med detta, i synnerhet som ”Go now” var öppningslåt.
Slutet
Efter ett stort antal konserter under två års tid lades alltså ungdomarnas popklubb Beat City ned i mars 1967. Det var inte ekonomiska problem som var anledningen till detta, även om hyran verkar ha varit en tung utgift. Men svårigheterna med gruppen Red Squares hade tagit på krafterna, och Roland Svensson fick till sist gå till advokat för att få ersättning. Roland och Svante Karlsson, som varit två av de mest drivande i klubben, ville nu båda hellre ägna sig åt studier. Eftersom det inte fanns någon annan som ville ta över verksamheten beslutade man att lägga ned. En tidning skrev: ”Popklubben i Huskvarna har funnits i ett par år. Den bildades för att de unga skulle ha någonstans att ta vägen. Nu försvinner alltså klubben. 1.000 medlemmar står i samma situation som de gjorde innan Beat City kom till. Eller är det så att popen är på avskrivning?”.
Nej, popen var inte på avskrivning. Tvärtom hade ungdomarna i Beat City banat väg för popkonserter i större skala. De hade haft alla de kända svenska popgrupperna på besök, dessutom några engelska band. Nu hade andra förstått att satsa på musik för ungdomar. Folkets hus i Jönköping, med Stig Sjögren i spetsen, började i slutet av 1966 arrangera konserter med engelska popgrupper på besök i Sverige. Dessa popkonserter på Rigoletto ökade under 1967. Det fanns inte publikunderlag för fler än en stor popscen vid denna tid, och Beat City hade förstås inte resurser att möta denna konkurrens. Beat Citys verksamhet hade ändå varit bekymmersam för Stig Sjögren och inverkat negativt på hans verksamhet i Jönköping. Men när Beat City lagts ned blev Roland Svensson kontaktad av Stig, som ville att han skulle hjälpa till med bokningarna. Roland hade goda kontakter med många band, och kom att samråda med Stig Sjögren hösten -67 och våren -68. Bland annat var han med och bokade John Mayall´s Bluesbreakers. Till hösten 1968 flyttade Roland till Göteborg för att studera. Även Whisky á Goo-Goo upphörde, men Claes Lindquist och Margareta Järvhammar startade istället Disque á Goo-Goo i lokaler intill bilfirman Atteviks i Jönköping.
I Beat Citys annonser står det ”Södra Vätterbygdens popcentra”. Det kan låta som överord, men det är otvivelaktigt så att det Sten-Åke Nilsson och Roland Svensson startade kom att bli den dittills största och viktigaste popklubben i Jönköping-Huskvarna. Beat City var en välskött klubb med en kontinuerlig, frekvent verksamhet. Både svenska och utländska topporkestrar uppträdde, och även lokala band fick spela på klubben. Sett i efterhand är det tydligt att den också spelade en roll som inspiratör för andra att satsa på popkonserter för ungdomar. Men för de många ungdomar som gick på Beat City åren 1965-1967 och idag kan berättade minnen från klubben, är det viktigaste ändå att de verkligen fick den samlingsplats de ville ha – en egen popklubb.
Lars Östvall
.
Texten har tidigare publicerats i boken ”De första hundra åren. Huskvarna stads och Hakarps historia 1911-2011”: Södra Vätterbygdens popcentra!, av Lars Östvall.
Referenser
Muntliga källor:
Lars-Gunnar Arvidsson
Per Brandt
Tony Franzén
Annika av Geijerstam
Åke Jacobsson
Svante Karlsson
Hans-Christer Klaesson
Robert Lago
Göran Lantz
Stephan Möller
Edward Nilsson
Christer Olsson
Lena Palmqvist
Staffan Pantzar
Göran Sandstedt
Jan-Åke Sundbring
Roland Svensson
Mats Werning
Tryckta källor:
Jönköpings-Posten 1965-1967. Jönköpings stadsbibliotek.
Smålands Folkblad 1965-1967. Jönköpings stadsbibliotek.
Arkivmaterial:
Huskvarna Folkets hus arkiv. Arkiv Jönköpings län.
Huskvarna Folkets parks arkiv. Arkiv Jönköpings län.
Dagbok, affisch m m. Jönköpings läns museum.
Gästbok, kassabok m m. Roland Svensson.
Fotografier. Evert Andersson. (Jönköpings läns museum.)
Fotografier. Rolf Magnusson.
Litteratur:
Eric Hallberg, Ulf Henningsson presenterar Tio i topp med de utslagna på försök 1961-74. 1998.