Jazzverkstan på Rigoletto (Folkets Hus i Jönköping)
”På sin tid var klubben Sveriges största, med över 600 medlemmar. Det var inte tillåtet att dansa eller dricka sprit på klubben, ändå lockade den kända jazzmusiker både från Sverige och utlandet att efter sina spelningar åka dit och jamma, gärna till framåt fem på morgonen. Dåvarande landshövdingen i Jönköping, Allan Nordenstam, och hans hustru Elma, var hedersmedlemmar och deltog ofta i de jazzgungiga nätterna på Rigoletto. Det var i slutet av år 1961 som klubben bildades, och året därpå hade den sin storhetstid med Ralf Åkerbloms kvintett som husband. Wåge Finérs orkester från Nässjö var ofta på Jazzverkstaden och spelade, och från utlandet kom till exempel Barry Washingtons och Lucky Thompsons orkestrar. När Lucky Thomspons spelade på klubben betecknades detta i pressen som ”det största som hänt inom jazzmusiken i Småland sedan Miles Davis var här 1949″. Andra gäster var Nils Weingaards från Stockholm, Bengt Rosengrens kvartett, Eje Thelins kvintett samt musiker från Seymor Österwalls, Putte Wickmans, Arne Domnerus och Carl-Henrik Norins orkestrar. Även Rune Öfverman och Stubben Kallin gästade klubben. Vid varje Jazzverkstad gick specialarrangerade bussresor med jazzlystna ungdomar från Göteborg till Jönköping.” (JP 3/7 2002)
Bland de som var med och drev klubben fanns Ralph Åkerblom, Jan-Olof Högström, Per Heed, Olle Nääs, Lennart Lewén, Leif Andersson, Jan-Åke ”Abba” Asp och Harald Möllerström.
–Jazzverkstan i Jönköping
av Harald Möllerström (ur boken ”Rigoletto och Twistkulan”)
”Den renodlade jazzen i Jönköping i början av 1960-talet var en uppstickare under den tidsperioden. Undertecknad och Ralph Åkerblom, optiker på arbetstid och jazzhabitue och musiker på fritid, träffades med jämna mellanrum för att lyssna på det senaste i jazzväg och våra önskemål om vad Hörndahl, föreståndare för Musikhallen, skulle ta in i skivväg kan måhända ha drivit honom till vansinne mellan varven, men han visste också att vi köpte en del också. Och när vi lanserade idén om en jazzklubb i Jönköping var han den förste att uppmuntra projektet och ställde även upp med skivor att dela ut i olika sammanhang.
Cannonball Adderley tillhörde våra favoriter och när vi skulle välja namn på klubben blev det just den klubb där Cannonball nyligen hade spelat – The Jazz Workshop i San Francisco. Och direktöversättningen slutade med Jazzverkstan. På Lars Hörndahls inrådan tog vi kontakt med Stig Sjögren, föreståndare för Folkets Hus, och frågade om han kunde tänkas inhysa en jazzklubb som startade efter dansen kl 24.00 på lördagskvällarna. Han såg väl kanske inte ut som att han hade hört rätt – tanken på en jazzklubb i Sveriges Jerusalem lät inte sannolik – men han rullade bollen vidare. Han rekommenderade oss att först kontakta dåvarande polismästare Mannergren för att få tillstånd att arrangera konserter så sent på dygnet. Jag tog kontakt med Mannergren, som frågade hur vi skulle lösa det hela med säkerhet och nykterhet och ekonomi. Till slut gav han klartecken, under förutsättning att ”klubben gick helt i ideell regi, inte sålde något annat än läskedrycker och kaffe, och framför allt såg till att nykterheten sköttes”. Om han fick det minsta tecken på en incident skulle han stänga klubben inom en handfull sekunder.
Efter detta, som vi tyckte, positiva besked, möttes jag och Ralph och Olle Nääs, en annan jazzentusiast i stan. Vi beslöt då att gå vidare och få ihop en styrelse, och näste man in blev Lennart Levén som kassör. Sedan lyckades jag själv, som då frilansade en del på Jönköpings-Posten, locka med mig kollegorna Leif Andersson på Smålands Folkblad och Per Heed från Smålands Allehanda i styrelsen, för att garantera maximal publicitet. Upplägget var att alla tre skribenterna skulle skriva varsin artikel för varje jazzträff och sedan en artikel efter varje sådan.
Så man bestämde sig för en introduktionsträff på Rigoletto i Folkets Hus den 1 december 1961. Efter träffen blev mötesförhandlingar. Vid mötet valdes en interimsstyrelse, bestående av ordförande, sekreterare, kassör, två programchefer, ordningschef samt publicitetsman. Vid förhandlingarna bestämdes att medlemskap kunde erhållas för en tid av en månad i taget. Medlemsavgiften sattes till tre kronor. Orsaken till att medlemskapet endast beviljades för en månad var att det kunde anses som ovisst om klubben skulle kunna bestå. Någon dans skulle inte få förekomma vid träffarna, utan det skulle endast vara ren ”jazzspisning”. Tiden för träffarna bestämdes till två lördagar per månad mellan kl 00.30 och 03.30.
Premiärkvällen eller snarare premiärnatten var faktiskt alla på helspänn. Jag vet att jag före insläpp strax efter midnatt var uppe hos grabbarna som skulle hålla koll på att inga onyktra personer kom in och betonade vikten att alla som sluddrade eller vinglade skulle stoppas direkt. Mannergren hade skickat två bilar upp till Rigoletto efter midnatt, men de förblev arbetslösa och vi hade sedan inte ett enda polisingripande under hela den tid klubben existerade.
Eftersom klubben av naturliga skäl inte hade några möjligheter att utbetala några gage till gästande musiker, fick jag under den här epoken ringa runt till orkestrar som spelade dansmusik i den närliggande städerna, vanligtvis orger som låg högst ett tiotal mil ifrån Jönköping, och fråga dem om de ville komma förbi och lira. Vi kunde då erbjuda dem mat och dryck – ingen alkohol – och förvånansvärt många tackade ja. Klubbens rykte gjorde vidare att även musiker som vi inte hade kontaktat oväntat dök upp. Man kan lugnt säga att merparten av den svenska jazzeliten någon gång gästade vår lokal och även utländska storheter som Lucky Thompson gästspelade hos oss.
Klubben kom att bli landets största under det år som den existerade i sin ursprungliga form. Som mest besöktes klubben en natt av drygt 700 personer och det kom faktiskt specialchartrade bussar med jazzintresserade från både Göteborg och Borås. Alla stora tidningar i landet besökte syndens näste i Jönköping för att leta efter bevis på just detta. Men det grövsta som någon reporter lyckades uppdaga var drycker som utgjordes av Coca-Cola och Magnecyl.
I februari 1962 hade Dagens Nyheter ett reportage om Jazzverkstan i Jönköping.
Med facit i hand kan man nog lätt säga att Jazzverkstan skrev historia på sin tid. Det fanns på den tiden inga etablissemang eller i varje fall endast få, som hade tillstånd att ha öppet till 01.00 och att vi på Jazzverkstan lyckades med konststycket att ha öppet ända fram till morgontimmarna var inget annat än ett modernt mirakel. Det berodde säkerligen på att så många uppskattade atmosfären.
Trumpetaren Göran Fransson, som hade ett förflutet hos Wåge Finérs band och även lirat med den fantastiske pianisten Åke Johansson, berättar om ett av sina många besök som gästartist på Rigoletto:
”Från scenen syntes inga tomma ytor. En doft av cigaretter och parfym steg långsamt upp mot estraden, där den möttes av bebop-riff och jazzrytmer och sammansmälte till en akustisk doftförening som inte förbleknat av tiden! Även om dansgolvet till största delen var täckt av stolar fanns det de som dansade mellan stolarna”, berättar Göran Fransson.
Flygblad för Jazzverkstan. (JFA)
Källor
Muntliga källor:
Göran Fransson
Harald Möllerström
Pressklipp:
1961-11-30 JP ”Jönköping får ´jazzverkstad”.
1961-12-02 JP ”Jazzverkstaden startar”.
1962-01-29 SmF.
1962-02-26 DN ”Fläkt från New Orleans över Sveriges Jerusalem”, av Halldo.