av Matts Ola Dahlkwist
Någon gång i 1960-talets mitt såg en ny form av förmedling av musikupplevelser dagens ljus. Enkelt och genialiskt: dans till grammofonskivor i mörka och mysiga lokaler! Ordet var disquetheque (den franska stavningen var till en början viktig, men detta krångliga ord omvandlades efterhand till den enklare benämningen discotek, senare helt enkelt till ”disco”). I Gamla Stan i Stockholm blev källarklubbar som t ex Club Bobbadilla snabbt riksbekanta och företeelsen spred sig till landsorten. En parallell företeelse var visklubbarna – också en sådan (Fimmelstången) uppstod ungefär samtidigt i Jönköping – men det är en annan historia. Till att börja med var discoteken i regel tämligen exklusiva klubbar med ett statusfyllt medlemskort, något av en guldklimp för den som lyckades komma över ett sådant. Kravet på medlemstillhörighet och åldersgräns poängterades starkt.
Under den första delen av sextiotalet hade det offentliga nöjes- och musiklivet för ungdomar i Jönköping-Huskvarna präglats av dansmusik live på svensktoppstemat (förutom traditionell ”nattklubbsdans” för de lite äldre på lokaler som Helmershus och Portalen), och detta på ett fåtal större ställen inom en ganska vid geografisk radio: t ex Rigoletto i Jönköping, Parketten i Huskvarna, Cupolen i Värnamo eller Pigalle i Nässjö. Att ”få någon som körde”, eller ”fyllechaffis” som det rakt på sak kunde heta, då man skulle iväg till någon av grannstäderna, var problemet. För tillträde var kraven dels att man uppnått stipulerad ålder, dels var någorlunda sobert klädd och uppträdde nyktert och relativt skötsamt. Ofta en hög ribba att klara, då mellanölskassarna och/eller vinpavorna ofta kunde ta en stor del av den fullastade bilens trånga restutrymme.
Med poprevolutionen i mitten av sextiotalet började det röra på sig även i Jönköping med omnejd. Liveklubbar för den nya musiken kom att samsas med de allra första discoteken (ofta i samma lokaler). Vi förflyttar oss till den regniga och mörka hösten 1966, för att utgå från ett exempel: då stod t ex Beat City i Huskvarna och Rigoletto (med discot ”Twistkulan”) i Jönköping för livescenerna för pop – och så förstås de klassiska fredagsskutten på Teknis (nuvarande Erik Dahlbergsgymnasiet). I sammanhanget får vi inte glömma de glest och sporadiskt förekommande, men väl så omtalade popgalorna i Rosenlundshallen eller sommartid i Huskvarnaparken, Stadsparken eller i Jönköpings Folkets Park!
Startpunkten för de första discoteken var likaledes någon gång just det året: allra först ut var (i alla fall till en början…) snobbigt, välsedda Disque a Goo Goo, eller ”Clubben” som den kom att kallas, på restaurang Oden (vid nuvarande Atteviks bilfirma på Odengatan). Sedan duggade efterföljare tätt: ”Walk Right In” som drevs av några äldre, modemedvetna gymnasister i Huskvarnaparken en kort period under hösten 1967, Club Sloopy var ett ställe för de lite yngre, som kom att överta Clubbens lokaler, då denna flyttade in i pråligt exklusivt (med den tidens mått mätt) nyinredda Restaurang Sandemans nere vid Hovrättstorget år 1970. Uppe på Bymarken huserade det konkurrerande innestället för de lite mer stadgade och självsäkra – lite av den tidens ”brat-pack”: det var Club Lord (som även en period hade en mindre ”filial” för de lite yngre i Portalenhuset, Club Lady – som dock aldrig blev någon större succé). Under en period runt 1970-71 gick en stor del av stans taxibilar varma i skytteltrafik mellan Lord och Sandemans sådär mellan kl 22 och 01 på helgkvällarna. Man ville helt enkelt kolla in vilket ställe som hade mest ”drag” för tillfället, eller få svar på frågan: Var han eller hon där?
Några övriga discotek – mestadels av ganska kort livslängd – var Discotek City och Nattgazellen/Bolaget på Väster, Club Zäta i gamla konditori Östbergs på Östra Storgatan och Red Corner på hotell Rosen i Huskvarna. Till och med Svenska kyrkan gjorde ett försök till inhopp i discobranschen (vilket naturligtvis vållade omedelbar insändarstorm i största lokalbladet) med ”Bank of Sweden” och senare även i mindre skala på ungdomsgården på Dalvik. Den yngsta publiken (under 15) var till största delen hänvisad till enklare discon på ungdomsgårdarna, där Strågagården på Gräshagen gick i bräschen, men där även Ekhagens fritidsgård och Birkagården i stans östra delar fanns med i bilden. Såvida men inte lyckades kränga sig in på t ex Sloopy – vilket inte brukade vara särskilt svårt.
Det sena sextiotalets nya stjärnor (nästan i klass med samma tids lokala gitarrhjältar) – med en i regel fysiskt upphöjd och central position mitt framför dansgolvet – kallades disc-jockeys, och de bar på mer eller mindre fantasifulla eller helt enkelt rena egennamn som bland annat Chris, Thomas, Pete, Gollan, Stibban, Junkarn och Charlie Beard, Peo, Mats Ola, Kenta, Tommy, Håkan, Erik, Börje, Göran, Classe, Gunnar – och många fler…
Slutligen: nu kanske någon undrar över vart den politiska musiken eller ”proggen”, som den senare kom att kallas, höll hus. Mitt svar på den frågan var att den fick sin storhetstid i landsorten och i Jönköping först något eller några år in på 70-talet. Den musik som spelades på det sena 60-talets discotek bestod dels i dansvänlig svart soul á la James Brown, Aretha Franklin eller Arthur Conley, dels av de senaste ”hittarna”, exempelvis ”Venus” eller Zager & Evans ”In the Year 2525” – bara för att ta ett par exempel. Marknaden, eller ”vad som gick hem” för tillfället bland publiken på dansgolvet var, tillsammans med DJ´s personliga smak och stil samt ställets image, de viktigaste faktorerna. I den bilden rymdes vid den tiden ganska lite av politiska undertoner…
Den som har tecknat ned dessa stämningar och som forskar lite ibland på detta område och mer än gärna suger upp mer info är:
Matts Ola Dahlkwist, Uppsala
